Нина Погодина - Читайте по-шведски

Det drojde en stund innan man hunnit vanja sig vid halvskymningen darinne. Jag vet inte - men dar verkade sa underligt. Det var inte sa varst olikt som vi sjalva hade det - men anda. Dar kandes inte alls pa det viset. Och vart hem har sin lukt, men denna var ra och tung, som en unken kyla, kanske for att bergvaggen lag alldeles inpa.

Jag gick omkring dar och kande det underligt.

Undangomt borta i ett horn hangde ett stort svard, brett och rakt, med egg pa bagge sidor, dar var en bild av Guds moder och Jesusbarnet pa det och fullt med markvardiga tecken och inskrifter. Jag klev fram for att titta narmare efter, hade aldrig sett nagot sadant forr - kunde inte lata bli att fingra pa det. Da hordes som en djup suck och nagon snyftade till...

Jag sag mig kring - gick bort mot dem.

- Vem ar det som grater? sade jag.

- Grater? - - Det ar det ingen som gor! svarade modern.

Hon stirrade till pa mig och ogonen pa henne blev alldeles forandrade.

- Kom! sade hon och tog mig hart i hand, gick tillbaka dit med mig, till samma plats, och lat mig rora vid det som forut.

Da hordes igen den djupa sucken och nagon som snyftade, hordes alldeles tydligt.

- Svardet! skrek hon och ryckte mig undan. Det ar i svardet!

Hon slappte mig och vande sig bort. Gick och stallde sig vid spisen och rorde ett slag i en gryta hon hade pa.

- Vems unge ar du? fragade hon efter en stund och strok sig over munnen som hade nagot ont over sig, tyckte jag, nar hon sade det.

Jag svarade att jag var Kristoffers i Vala,11 for sa var min fars namn.

- Jassa.

Barnen stod alldeles stela, med vild och forskramd blick som stirrade ratt ut,

Hon fortsatte med sitt. Men nar hon var fardig drog hon at sig en pall och tog mig upp i knat. Strok mig ett slag over haret.

- Sa ja... sade hon, och hon betraktade mig lange noga. - - Det ar bast jag gar med dig till de dina, tillade

hon.

Hon gjorde sig i ordning, tog pa sig en annan kjortel och en besynnerlig hatta som jag aldrig sett nagon kvinna bara. Och vi begav oss pa vag.

- Ar det har ni halls och leker, sade hon nar vi kom i skogen. Och hon talte12 ocksa annars lite med mig ibland medan vi gick. Nar hon markte jag var angslig tog hon mig i hand.

Jag forstod ingenting och vagade ingenting fraga.

Da vi kom uppfor backen darhemma stortade mor ut pa forstutrappan, hon var alldeles vit, jag hade aldrig sett henne sadan forr.

- Vad har du med mitt barn a gora!13 Slapp ungen, sager jag! Slapp honom, ditt orena byke!14

Hon slappte mig hastigt, ansiktet forvreds pa henne, hon blev som ett jagat djur.

- Vad har du gjort med ungen min!

- Han var dar inne hos oss...

- Har ni lockat honom in i ditt besmittade hus! skrek min mor.

- Det har jag inte. Han kom dar sjalv, ska jag saga dig. Och da han kom nar svardet15 och rakade rora vid det sa suckade och snyftade dar i det.

Mor sag osakert och angslat at mig med sina upphettade ogon.

- Du vet val vad det betyder, kan jag tro.

- Nej... det vet jag inte.

- Att han ska do for bodelssvard engang.16

Mor gav till ett halvkvavt skri och stirrade pa mig, hon

var likblek och lapparna skalvde, men hon svarade inte ett

ord.

- Jag mente det var valbetankt att saga dig det, men jag ser du ar vred i stallet.

- Har har du skarnet ditt, och oss skall du inte hora av forran den stunden blir, efter det ar sa du vill!17

Och hon vande sig vrett om och gick sin vag.

Mor tog darrande efter mig, slot mig intill sig och kysste mig - men blicken var alldeles stel och frammande. Nar hon fatt in mig i huset stortade hon ut, jag sag hon sprang over falten och ropade.

Hon och far kom tillbaka tysta och betryckta. Jag minns jag stod vid fonstret och sag dem komma utefter renen.

Ingen sade ett ord till mig. Mor borjade syssla med nagot borta vid spisen. Far gick kring pa golvet, satte sig inte ner som annars. Hans magra ansikte var styvt och ororligt som om det inte hade liv. En gang nar mor var ute och hamtade vatten tog han mig framfor sig och sag in i ogonen pa mig med skygg och forskande blick, och vande sig sen bort igen. - De talte inte heller samman. Efter en stund gick far ut, drev kring pa backen utan att foreta sig nagonting, stod dar bara och sag bort.

Det blev en tung och dyster tid. Jag fick ga dar ensam om dagarna, ingen brydde sig liksom om mig.18 Och inget var sig likt, inte ens angsbackarna fast det var solsken och vackert som forut. Jag forsokte leka lite, men det ville inte heller bli nagonting.19 Nar de, kom i narheten gick de forbi utan att saga nagot. Det var som de inte kande mig. Men om kvallarna nar mor skulle lagga mig tryckte hon mig intill sig sa hart att jag kunde kvavas.

Jag forstod inte varfor det var sa sorgligt och forandrat allting. Inte ens nar jag var glad ett slag kandes det som annars. Hela garden lag odslig och tyst som om ingen talte nagot dar. Men ibland nar de trodde att jag holl till nagon annanstans kunde jag hora dem viska samman. - Jag visste inte vad det var jag hade gjort, bara att det var nagonting forfarligt, sa att de hade ont av att se pa mig. Jag forsokte syssla for mig sjalv och halla mig undan sa gott jag kunde, for att jag forstod de helst ville det.

Mor blev insjunken i kinderna och hon at ingenting. Var morgon var hon forgraten. Jag minns att jag gick bakom lagarn och borjade bygga ett hus for mig ensam av sma stenar.

Antligen en dag kallade mor pa mig. Far var ocksa dar. Nar jag kom fram tog hon mig i hand och borjade ga inat skogen och far stod och sag efter oss. Nar jag markte att hon tog stigen som jag brukat ga blev jag for forsta gangen riktigt radd. Men allting var sa sorgligt anda att jag borjade tycka det inte kunde handa nagot varre an vad som redan var, och bara foljde med. Jag krop intill henne och forsokte ga val dar pa stigen med alla stenarna och rotterna, sa att hon inte skulle ha nagot besvar av mig. Hon var sa liten i ansiktet att man knappt kunde kanna henne igen.

Nar vi kom fram och gick upp mot huset ryste hon till. Jag tryckte henne sa hart jag kunde i handen for att hon inte skulle vara sa ledsen.

Utom barnen och kvinnan fanns det en karl darinne denna

gangen. Han var grov och valdig i kroppen och ansiktet med de tjocka och liksom utatvikta, skrynkliga lapparna var fullt med stora arr och hade ett ratt och vilt uttryck, ogonen pa honom var tunga och blodsprangda och alldeles gulaktiga. Jag hade aldrig sett nagot som fyllt mig med en sadan skrack.

Ingen halsade. Kvinnan stallde sig vid spisen och stotte hart i branderna sa att gnistorna slog upp. Mannen som forst sneglade at oss ett slag vande sig sen ocksa undan.

Mor stannade innanfor dorren och borjade odmjukt be dem om nagonting - det gallde ju mig, kunde jag forsta, men annars forstod jag inte mycket av det, vad det val var hon mente. Om och om igen sade hon att det fanns ju ett medel, ifall det bara var sa att de ville.

Ingen svarade nagonting.

Hon sag sa arm och elandig ut dar hon stod att jag tyckte man inte kunde neka henne nagonting. Men de inte ens vande sig om. Det var som vi inte hade funnits darinne engang.

Bara mor talade hela tiden, mer och mer bevekande och bonfallande, med tonlos och fortvivlad rost. Det var forfarligt synd om henne, hon sa att jag var hennes enda barn och tararna kom i ogonen pa henne.

Till sist stod hon bara och grat - det liksom tjanade ingenting till.

Jag tyckte allting var sa hemskt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, jag gick bort till barnen som klamt in sig i ett horn. Vi tittade forskramda pa varandra. Till sist satte vi oss ihop pa banken dar utefter vaggen, for vi var sa utmattade att vi inte orkade sta langre.

En lang stund satt vi dar i den hemska tystnaden. Plotsligt horde jag mannens rost och ryckte till. Han stod och sag bort pa oss, men det var mig han mente.

- Ga med! sade han.

Darrande smog jag fram och nar han gick ut vagade jag inte annat an folja honom. Och mor kom forresten ocksa med. Kvinnan vande sig om darinne. Tvi! spottade hon efter henne.

Men mannen och jag gick ensamma nerat en val upptrampad gangstig som forde in i en liten bjorkhage bredvid huset. Det var konstigt att ga med honom och jag holl mig lite ifran hela tiden. Men vi blev.ju likval mer bekanta med varandra av att ga sa. Dar var en kalla mitt inne i dungen - val deras brunn, for det fanns ett oskar dar. Han lade sig ner pa kna vid kanten och tog handen full av det klara vattnet. - Drick! sade han.

Det var inte svart att se att han inget ont ville mig med

det. Jag gjorde garna som han sa och var inte alls radd. Man kunde tro att han skulle synas allra mest skrammande sa nara inpa, men sa var det inte utan han verkade mildare och mer lik vanliga manskor20 i stallet. Han lag och sag pa mig med den tunga blodsprangda blicken och jag minns att jag tankte att han var visst inte lycklig han heller. Tre ganger lat han mig gora det.

- Nu ar det havt,21 sade han, sen du druckit ur hand pa mig. Nu behover du inte frukta mer. Och han strok mig lite over huvet.

Det var som om ett under hade skett!

Han steg upp och vi vande tillbaka igen. Solen sken och faglarna kvittrade i bjorkarna, det luktade av lov och naver, och daruppe stod mor och ogonen lyste pa henne av gladje nar hon sag oss komma dar hand i hand. Hon slot mig i sin famn och kysste mig.

- Gud signe er,22 sade hon till bodeln, men han vande

sig bara undan.

Vi gick lyckliga hem.

ANMARKNINGAR

Par Lagerkvist skrev sin allegoriska berattelse "Bodeln" ar 1933 nar fascisterna kom till makten i Tyskland. I bodelns gestalt fordomer forfattaren despotiska och onda krafter.

Avsnittet har ar skrivet pa ett realistiskt satt och aterspeglar de enkla manniskornas liv och forestallningar i medeltids-Sverige. Styrkan av moderskarlek och forhoppning stalls mot det onda. Bodeln sjalv vacker inte bara ackel utan ocksa medlidande. Bodelns gestalt forkroppsligar i detta avsnitt annu inte helt despotiska och onda krafter.

1 Vi bodde pa en liten gard som far hade och stod oss gott - Мы жили в отцовской усадьбе, хозяйствовал он неплохо

2 Gud give deras sjalar frid. - Успокой, господи, их души. Give-форма сослагательного I от глагола att giva.

3 Ja, hur det nu kom sig - Да, как оно там вышло

4 dar jag inte kande igen mig mer - где все мне было незнакомо

5 Jag for efter dem och tankte, jag ska nog ha fatt i er! - Я помчался за ними с мыслью: "Я все равно вас поймаю!"

6 och jag lade ivag - и я не сбавлял ходу

7 genomsvetta (pa3e.)=genomsvettiga - вспотевшие

8 De tyckte vi hellre skulle hallas dar vi brukade. - Они считали, что нам лучше находиться там, где мы всегда играли.

9 men det var nagot ont vid henne - но в ней чудилось что-то недоброе

10 Hartestarna hangde nerat kinden och den stora blodlosa munnen hade nagot hanfullt och lett over sig. - Волосы прядями свисали ей на щеки, а рот был большой, бескровный, с какой-то презрительной, злой усмешкой.

11 att jag var Kristoffers i Vala - что я (сын) Кристоффера из Волы

12 talte (разг.) = talade - зд. заговаривала

13 Vad har du med mitt barn a gora! - Чего тебе надо от моего сына!

a gora (разг.) = att gora

14 Slapp honom, ditt orena byke! - Отпусти его, грязная тварь!

15 Och da han kom nar svardet - А когда он подошел к мечу